Jag har velat skriva denna text länge och äntligen har jag skapat utrymme i kalendern för skrivande och reflektion. 3 månader har passerat, 95 dagar för att vara exakt sedan jag genomförde mitt livs första traillopp i fjällen, Salomon 27K. Loppet beskriv som ren fjällharmoni över tre fjäll med start i Trillevallen och målgång i Ottsjö.
Löpning i fjällen…ja det låter kanske helt galet för vissa, men för mig har detta varit en dröm i flera år. En dröm som för fem år sedan kändes helt avlägsen när jag var mitt i ett utmattningssyndrom med en förlamande trötthet som lamslog hela mig. Med energin på minus och en kropp som knappt orkade ta sig till brevlådan var den perioden mitt livs tuffaste prövning. En smärtsam tid som har förändrat mig och min syn på vad som verkligen är viktigt. Erfarenheten har gett mig större ödmjukhet inför de oförutsägbara svängarna i livet och gjort mig mer närvarande och tacksam för varje dag. Ärren finns kvar, men såret är läkt och jag har gått vidare. Jag har alltid älskat rörelse, men just då fanns ingen kraft till träning. Jag fick bygga upp min kropp långsamt, från grunden. Jag minns att jag tänkte; "Om jag en dag får tillbaka energin, då ska jag leva mitt liv på mitt sätt och njuta mer av vardagen".
Löpning för mig är frihet. Att snöra på sig skorna och bara sticka ut vart jag än befinner mig, enkelt och härligt. Löpning är som mindfulness för mig, att öva sig på att vara närvarande i löpsteget, att känna andningen och kroppen i rörelse. Det ger mig fokus, lugnar sinnet och fyller på med en härlig cocktail av må-bra substanser. Såklart kommer tuffa tankar, känslor även i löpspåret och att då kunna omfamna det och föra in en portion acceptans har hjälpt mig bygga upp min mentala styrka och ökat tilliten till mig själv och min förmåga igen. Så länge jag kan minnas har jag har alltid älskat äventyr och drivs av nyfikenheten ”Vad finns runt hörnet”? Jag vill möta mina hinder, utmana mig själv och släppa taget om det som begränsar mig.
Nu till loppet. Med fjärilar i magen och bubblig inuti så begav jag mig mot Trillevallen för start. Alla förberedelser var nu gjorda och frukosten jag ätit låg och skvalpade upp och ner i magen. Jag känner ingen känslan, har känt den många gånger förut. Nervositet! Dagen var kommen för Salomon 27 K, ett lopp som beskrivs som Sveriges vackraste. Vid start peppade jag mig själv med: ”Jag kan! Jag är stark och klarar det här! NU KÖR VI!
Första etappen var upp till Välliste topp, 1025m över havet. Herregud stegringen uppåt kändes i benen. Lerigt och blött efter en regnig och mindre bra sommar i fjällen. Det kändes som att jag inte kom någonstans och det blev köbildning uppför första fjälltoppen. Här var det väldigt brant och mjölksyran i baksida ben gjorde sig redan påmind. Men efter uppförsbacke kommer nerförsbacke, YEEEEEEESSSSS min favorit. Underbart. Känner mig fri som en bergsget och tänker det här är ju kul!!! Utsikten var underbar och jag stannade och tog lite bilder över Jämtlands fantastiska fjällvärld och tog in allt det vackra som naturen bjöd på! Jag hade energi med mig i ryggan och försökte få i mig bra med näring och vätska under hela loppet! Kroppen och knoppen behöver mycket näring för att ta sig igenom ett sådant äventyr. Det fanns några näringsdepåer under banan, men jag stannade bara till en kort stund vid varje för ville hålla benen i gång hela tiden.
Nästa fjälltopp var Grofjället (925m) så inte fullt så högt som första stegringen. Men här börjar mitt humör att dippa när ungefär 13 km passerat så nästan halvvägs. Kämpa på! hej å hå! Jag visste att snart var det nerför igen och här njöt jag kan jag lova. Tog till och med en toapaus bakom en liten buske. Nöden har ingen lag, gäller att inte vara pryd i naturen! En helt otrolig löpning nerför. Woooooow nyp mig!
Mot sista fjälltoppen, Hållfjället 900m över havet och här någonstans börjar det bli riktigt mentalt tufft för mig. Här får coachen själv öva på att plocka fram sina verktyg. "När tar uppförsbacken slut"? Drygt 17 km har nu passerat och jag undrar om det är ett gyttjebad jag anmält mig till? För det är lerigt och jag snubblar rejält vid ett tillfälle och är lerig upp på låret. Glad att jag inte skadade mig. Skadefri och pigg ska jag vara in i mål! Sista milen nu! "F-n, nu är det jobbigt" Hjälper den tanken mig? Nääääj....in med något mer upplyftande. Mantrat "Lätt och stark" följer med mig den sista biten. Upprepar orden säkert en miljon gånger. Löpningen är nu på spänger, stigar i skogen och på grusvägar. Det är fortsatt kämpigt mentalt här, men börjar prata med andra löpare längs leden och vi peppar och hejar på varandra. Vi håller humöret uppe. Jag känner att jag får lite ny energi. En kvinna bakom mig peppar och säger " Du har legat före mig hela vägen och du ska in före mig i mål". Blir så peppad av henne och vi tar oss i mål och gör en "High-Five" och jag känner att det är detta det handlar om. Gemenskapen, stämningen och att vi lyfter och peppar varandra längs vägen! MÅÅÅÅÅÅÅL! Aldrig har det känts bättre. Ett styrkebesked och känner att vi människor besitter krafter vi inte alltid tror vi har, men som visar sig i skarpt läge.
Tackar min familj för all support och härliga semesterdagar i Åre samt en stor eloge till alla fantastiska löpare som tog sig igenom loppet! Verkligen en upplevelse att bära med sig i hjärtat. Vem vet jag kanske gör något liknande igen ;) En fjälltopp kan ju liknas vid livet självt, ibland är det brant och utmanande, andra gånger nerförsbacke och flow. Varje steg uppåt kräver uthållighet och disciplin, men väl uppe på toppen kan vi äntligen njuta av utsikten och det gör hela resan värd!
Sluta aldrig drömma/ Jenny



Comments